F ska flytta hemifrån.

Det är nu det händer och nu är det slut på striderna för att få ett boende. Han har dragit en vinstlott. Han har fått en lägenhet på två rum och kök på hela 62 kvadratmeter. Bara sovrummet är större än hela den (förfärliga) lägenhet vi fick erbjudande om i somras. Lägenheten är inhyst i ett gruppboende med män och kvinnor med autism och lättare utvecklingsstörning och jag har träffat nästan alla. De är glada och härliga och sociala. Personalen känns också bra så vi har ett mycket bra utgångsläge.


Inom loppet av ett par dagar har jag fått till mig att jag är så stark vad gäller F:s flytt. Den ena är min sambo och den andra en vän som inte funnits med i våra liv mer än några år. 

Med andra ord så har vi två individer som ger sin bild; två individer som sett mer respektive mindre av mig och mina våndor och maror.

Jag har funderat endel på hur det är. Ja, hur känner jag, innerst inne?

Jag tror att mitt svar är att jag har förbrukat all min oro de senaste sjutton åren så det finns kort och gott ingen oro kvar att ta till. 

Eller så är det kanske så att jag till slut har lärt mig att inte ta ut oro i förväg. Är det något som jag varit kanske bäst i världen på, så är det just att ta ut oro i förtid. Detta trots vetskap om att det är bland det mest energislukande man kan ägna sig åt. Detta eftersom det sällan ändå blir just precis så som något av de sjuhundraåttiomiljoner tänkbara katastrofscenarier jag målat upp.

Jag kanske har lärt mig.

Jag kanske har lagt erfarenhet till erfarenhet och skapat mig en ny plattform. 

Ja. Precis sådär som alla andra människor fungerar, alltså.

Jag kanske har kommit att bli en vanligt fungerande människa! Det är ju fantastiskt!

Så hur har jag tänkt mig att förhålla mig till detta som är det största som hänt sen..? Sen F föddes? Blev sjuk?

Jag säger mig att jag kommer att vara sådär fantastiskt lyhörd och följsam och låta F styra skutan. Jag hoppas att jag klarar denna min föresats. 

Jag kan tänka mig en massa olika varianter; att vi hänger i hans lägenhet tillsammans dagtid och åker hem och sover, att jag sover hos honom några nätter, att jag åker hem efter det att vi sagt godnatt (och sen åker tillbaka för att jag inte står ut. Skoja!) och kommer åter på morgonen.

Jag vet att det finns en chans att det blir något helt annat.

Jag vet att han lika gärna kan säga från dag ett att han klarar sig själv.

Då ska jag vara stark och lika modig som han. Dvs då ska jag LÅTSAS att jag är lika starkt och modig som han.

För jag vet att det mest sannolika är att denna flytt kommer att påverka mig mer än någon annan.

Och vet ni? Det VET jag är universellt! När barn flyttar hemifrån blir det tomt. I detta enas vi oavsett vi har friska eller sjuka barn.


Den 28/10 2012 skrev jag mitt första blogginlägg.

Det har kommit att bli totalt 318 inlägg.

Det är 97355 unika IP-adresser som besökt bloggen.


Den som följt min blogg och har klart för sig vad jag sa att den skulle handla om, då från start, vet att den skulle handla om hur det är att leva med ett funktionshindrat barn från liten till stor. Från barn till tonåring.

F är inte tonåring längre. Han är vuxen. Snart bor han som sagt inte heller hemma  och framtiden passar därmed inte in i detta format.

Därför är det här inlägget mitt sista.

Det är inte otänkbart att jag startar en ny blogg. Kanske snart. Kanske senare. Oavsett kan den inte längre handla om ”från barn till tonåring”.

Någon minns kanske också min ambition att göra bok av bloggen. Jag har inte släppt den tanken.

Förutom att bloggen nått ut mycket längre än jag ens vågade drömma om så har den varit en fantastisk självterapi. Jag kan stundtals fastna i att läsa gamla inlägg och förundras över såväl vad vi stått i men också vilken otrolig utveckling som skett under dessa ganska precis sex år som bloggen funnits.

Bloggen har också gett mig kontakt med andra i liknande situation och som vi alla vet; Tillsammans är man mindre ensam.

Jag vill framföra mitt varmaste tack till er alla som tagit er tid att läsa ett eller flera inlägg, jag vill tacka för alla kloka reflektioner och kommentarer som har varit ett ovärderligt stöd.

Örebro 14/11 2018 kl 22:12

❤️